Ordinary Cox

I vanlig ordning så går det fort i svängarna. För någon vecka sen var jag uppåt och hade en massa energi. Det var lätt att gå upp ur sängen, allt kändes lätt och roligt och jag bokade in en massa aktiviteter. Nu ett par veckor senare är jag tillbaka på mitt mera normaltillstånd. Dvs lite håglös, vill men orkar inte, känner motstånd inför det mesta, vill helst fly genom att sträcktitta på någon serie, eller sova.

 

Inte deppig. Mer fundersam. Mycket som rör sig i huvudet.

 

Jag har slutat försöka analysera mitt beteende och fundera på vad jag kan göra åt det. Jag försöker mer acceptera och se hur jag kan dra vinning av mitt komplexa och dynamiska jag.

 

Sedan några år tillbaka började jag äta antidepressiva. Jag har alltid varit emot att äta medicin. Som många andra har jag varit orolig för att jag skulle bli beroende. Den oron blev inte bättre när jag fick medicin första gången. Det var ett ultimatum från en läkare som jag då hade fått kontakt med, på Danderyds psykavdelning. (Jag vet inte om det heter psykavdelning, men jag kallar det så här och nu.) Ultimatumet var att antingen fick jag gå med på att börja ta medicin, alltså antidepressiva, eller så skulle de lägga in mig, på psyket alltså. Jag var ca 22-23 år. Jag hade haft grava ätstörningar sen jag var 18 och var helt under isen. Jag var djupt deprimerad och ville bara dö. När jag gick över en bilväg hoppades och önskade jag att jag skulle bli påkörd. Mina enda tankar kretsade kring hur jag skulle kunna dö eller försvinna så enkelt och smärtfritt som möjligt. 

 

Jag vet inte om de hade kunnat tvångsinlägga mig. Jag tog inte reda på det. Någonstans i bakhuvudet hade jag att om jag blev inlagd på en psykavdelning så skulle det förfölja mig resten av livet, och göra det svårt att t ex få vissa jobb. Så någonstans brydde jag mig. Jag ville väl egentligen inte dö. Det var mer ett rop på hjälp. Eller som Ann Heberleins titel på sin bok heter; "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".

 

Så jag tog medicinen. Och fick komma till sjukhuset på olika behandlingar tre dagar i veckan istället.

 

Jag blev också sjukskriven, vilket var skönt. Jag var jobbsökande då också. Ville ta mig vidare från restaurangvärlden och göra något annat. Men det är tungt att söka jobb när man hellre vill dö, eller i alla fall inte orkar leva.

 

Så jag blev sjukskriven...

 

Nu, dryga 20 år senare, så har jag fortfarande inte fått någon diagnos. Jag tog medicin ett par år, då när jag var 22, 23, 24. Sen slutade jag med den. Jag förstod inte det då, men har förstått det i efterhand, att medicinden fick mig, dels att gå upp i vikt, vilket kanske inte gjorde så mycket med tanke på att jag vägde 48 kilo och kämpade för att hålla mig smal genom att äta minimalt och träna maximalt. Men å andra sidan fick det inte mig att må speciellt mycket bättre när jag gick upp i vikt av ingen anledning.

 

Det yttrade sig också på så sätt att jag blev mycket trött. Jag somnade så fort jag satte mig ner. På bussen och tunnelbanan, på bion, och allra helst på jobbet, som jag trots allt fick efter en längre tids sjukskrivning.

 

Varje dag, jag hade ett eget kontor, så var jag tvungen att lägga huvudet på tangentbordet och sova en stund. Jag var såklart jättenervös att någon skulle komma in och se mig sovandes på skrivbordet, men jag hade inget val.

 

En gång hade vi en brandgenomgång med hela företaget, ca 40 personer. Jag var definitivt yngst.

En brandman hade kommit för att föreläsa och visa oss hur vi skulle göra om det skulle börja brinna i lokalerna.

Jag somnade såklart, sittandes, med huvudet slokandes som en tulpan. Brandmannen hade uppenbarligen tittat lite tveksamt på mig så att kollegan som satt närmast mig också upptäckte att jag satt och sov. Jag tror hon puttade på mig för att få liv i mig. Senare fick jag en utskällning av samma kollega, en för mig äldre tant, som menade på att så gör man inte. Man sitter inte och sover när någon har en genomgång, osv.

 

Så, nu äter jag medicin. En annan medicin, som inte får mig att gå upp i vikt eller gör mig sömnig. Däremot dämpar den känslor. Alla känslor. Och tankar, men inte alla tankar. Det gör att jag blir lite likgiltig. Jag blir inte lika driftig som jag kan vara stundtals när jag inte äter medicin, men framför allt så håller den mig uppe, ovanför vattenytan. Så länge jag tar medicinen så slipper jag umgås med självmordstankar. Utan medicin, som jag har prövat ett par gånger de senaste åren, så blir jag snabbt övertygad om att jag inte hör hemma i den här världen, och att min dotter skulle ha det bättre utan mig t ex...

 

Men, som sagt, man har inte kunnat fastställa en diagnos. Och jag vet inte om det skulle hjälpa mig.

 

Jag hade en idé om att kalla den här bloggen: Mocktails and Dreams - i huvudet på en nanodepressiv. Begreppet nanodepressiv finns inte, mig veterligen. Vad man har konstaterat, vid ett par tillfällen, om inte fler, är i alla fall att jag inte är manodepressiv, inte bipolär, och jag är inte borderline.

 

Vad jag vet är att det är mycket som går runt i mitt huvud. Ständigt. Inte nödvändigtvis dåliga saker, längre. Jag har tränat på, och tränar ständigt på, att tränga undan de dåliga, onödiga och onyttiga tankarna som egentligen inte har någon verklighetsförankring. Detta gör i sin tur att det istället finns mer plats för en massa andra tankar som drömmar och visioner, som ständigt kretsar runt i mitt huvud.

 

När jag tänker på det så har jag alltså gått från att vara en miserabel, djupt deprimerad själ med en eller ett par drömmar som att få vara frisk, fri från ätstörningar, att få vara vacker och att bli framgångsrik inom något område. Till en drömmare och visionär som ständigt kommer på nya saker jag skulle vilja göra.

 

Och där är jag alltså nu. Jag vill så mycket, men det går inte att göra allt, säger man, dom som vet. Och det går definitivt inte att göra allt på en gång. Det har jag också förstått.

 

Men jag vill... jag vill, jag vill...