Ordinary Cox

 

PMS! Vad f-n är det bra för egentligen?

 

Jag har inte haft så mycket känningar av PMS tidigare, vare sig fysiskt eller psykiskt. Förutom kanske i tonåren, då hormonerna spökar konstant. Efter tonåren har jag ju dragits med återkommande depressioner så då har det varit svårt att urskilja om jag är arg eller irriterad för att jag har PMS, eller om det bara är att jag velat dö. Under dessa 20-something år så har jag dock sällan varit just arg och irriterad. Mer bara uppgiven, sorgsen, ledsen, negativ, velat dö osv, men inte särskilt arg.

 

Nu för tiden, speciellt den senaste tiden, allt efter jag fick barn, så har jag märkt av ett stort mått av irritation och ilska under vissa perioder. I ungefär en vecka eller två. Det är det jag börjar misstänka är PSM.

 

Just nu är den sjuuukt svår!

 

Vad är den då bra för? Evolutionsmässigt tänker jag. Är det för att det är tänkt att kvinnan ska döda alla som kommer i hennes väg ca en vecka före menstration? Är det för att kvinnan ska söka sig till en enskild plats och blöda ifred tills det har blött klart, och då komma fram igen glad och stark, redo att ta tag i hushållssysslorna igen?

 

Det känns i alla fall otroligt onödigt just nu. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tygla. Och det är lika svårt att begära översyn med ständigt butter uppsyn, plötsliga utbrott och subtila tecken som "rör du mig så dör du, eller inte...".  

 

Jag förstår att det inte är lätt för den närmaste omgivningen. Men det är fanimig inte lätt att leva med sig själv heller. Just nu om någon gång skulle jag vilja krypa in i en grotta och gömma mig, och kanske titta på Robinson eller nåt, och komma fram när molnet lättat, och kanske våren har kommit på riktigt...