Finns det utrymme i den här världen för en stundtals melankolisk, ombytlig, ibland till synes lite vilsen själ, som kämpar med dålig självkänsla ena stunden, och ilska över onödigheter andra stunden?
Jag må inte vara på topp hela tiden, jag har inte oändligt med kärlek och energi att dela med mig av, jag är inte särskilt bra på att uttrycka mig och dela med mig av livets alla goda stunder. Jag tar inga bra selfies, jag gör mig inget vidare på
foto överhuvud taget och jag är inte bra på att skriva fyndiga captions. Jag gör mig helt enkelt inge vidare i sociala medier. Men gör allt detta mig till en mindre åtråvärd människa?
Jag är en nobody, en medelmåtta, som tampas med någon osynlig, odefinierbar psykisk åkomma. Min diagnos har ännu inte uppfunnits.
MEN jag har överkommit extrem blyghet, skräck att tala inför människor, oförmåga att ens ta ton i grupper om fler än 2 personer. Jag fick i vuxen ålder hjälp av talpedagog att våga tala ut, göra mig hörd, lita på min röst, upptäcka att den håller
och är värd att höjas så att folk hör vad jag säger.
Jag har överkommit 20 års ätstörningar, något jag trodde var omöjligt. Och min senaste bedrift är att ha lyckats sluta med avtrubbande antidepressiva efter 5 år, och minst två misslyckade tidigare försök att sluta, utan att vilja ta
livet av mig.
Jag har också hållit ihop med en och samma partner sen ca 9 år, visserligen med upp och nedgångar och något års uppehåll. Men även det kändes otänkbart för inte så länge sen.
Jag har åstadkommit mycket. Det har tagit tid, och jag är långt ifrån klar. Men jag måste påminna mig om att jag klarat detta. Nästan helt på egen hand.
Jag måste ge mig själv en klapp på axeln, en high five, en kram, och annat kredd, för det är ingen annan som kan se vad jag har åstadkommit och överkommit. Det kommer inte att synas på mitt CV.
