Ordinary Cox

Sitter i baksätet med Maria Mena i hörlurarna på alldeles för hög volym för att dränka,  stänga ute tonerna av klassisk musik från P2 på radion, som både mannan och 7-åringen (!) gärna lyssnar på. Det har verkligen tagit emot att erkänna för både mig själv och för någon annan att klassisk musik på radion inte är min grej. Det har känts okultiverat att INTE gilla det, men som så mycket annat så kan jag nu erkänna det. Vad gäller klassisk musik är det de klassiska styckena jag kan lyssna på och njuta av. Absolut inte all klassisk musik.

Så vi bytte plats, jag och dottern. Hon sitter nu i fram, och jag sitter bak, uppkrupen, med mobil och hörlurar, och ber dem sänka musiken på radion så att jag slipper höra deras musik. Som en tonåring.

Just nu är det jag som är tonåringen i familjen. Lynnig, känslig, vill ha det på mitt sätt, vill helst bara vara i fred.

Varför? Därför att dels är jag gravid. Och dels har jag trappat ner på och nu precis helt slutat med min medicin. Sertralin. Antidepressiva. 

Efter fem år. Har försökt sluta två gånger tidigare under de här fem åren och det har inte gått. Som ett brev på posten har jag rasat ner i avgrunden, båda gångerna. På en nanosekund har jag rasat, och sen har det tagit mellan 3 till 6 månader att komma på rätt köl igen. 

Nu verkar det gå bättre. Jag känner mig starkare. Men herregud vad mycket känslor.

Alla dessa känslor som har tryckts ner av medicinen, på både gott och ont. Det har gett mig större tålamod, ungefär hundra gånger mer tålamod. Dämpade rädslor för allt från spindlar och hemsökta hus, till konsekvenser av mina egna handlingar. Efter fem år av konstgjord andning, kemikalisk balansering av min hjärnverksamhet, så står min hjärna nu på egna ben. Och så graviditetshormoner på det.

Det är som en naturlig "molotov cocktail". 

Eller som Per Gessle sjunger: "här kommer alla känslorna på en och samma gång..."