Det är helt otroligt. Hur hamnade jag, vi, här. Hur är det ens möjligt. Att bli så uttråkad.
För inte så länge sen, medans jag fortfarande levde enligt normen, med ett "vanligt" jobb och familj med ett yngre barn. Man hann aldrig bli uttråkad av tristess. Jag minns att jag reflekterade över att livet gick i ett, och jag
såg inte inom någon nära framtid, att jag skulle hinna bli uttråkad av tristess.
Nu är jag där.
Helgerna är värst. Och så har det varit sportlov på det.
Idag, söndag, kände jag en panikattack komma smygandes vid frukostbordet. Dottern har suttit inne och ägnat 90% av sin tid åt att titta på en skärm de senaste två dagarna, fredag och lördag. Då har det åtminstone varit soligt bäder ute. Idag, söndag,
väller det snöblandade regnet ner ute. En perfekt dag att sitta hemma och titta på film och dylikt. Men jag klarar inte av att se det. Dottern sitta klistrad vid en dator, iPad eller TV.
Så om det är någon slags bestraffning att hon har "valt" att ägna de senaste två dagarna åt konstant skärmtid, eller om det är för hennes eget bästa, det är knappt så att jag kan avgöra. Det jag vet är att jag får panik på att se det.
Varför gör jag då inget åt det?
Jag har själv ingen energi. Jag känner mig fjättrad i min kropp då magen är i vägen vad jag än ska göra. Jag har ingen lust att hitta på något åt snart 8:åringen att göra. Hon har varit på lekland, inomhusspelcenter, tekniska museet, drejat, på 4H gård,
Naturhistoriska museet och åkt Ålandsbåt med mormor. Allt för att aktivera så att hon inte ska sitta framför en skärm. Men allt går ut på att någon måste komma på något att göra och eller vara med och underhålla.
Hur blev det så?
Vi bor i stan. Där vi bodde tidigare kunde hon gå ut på gården och hon hade kompisar som hon kunde gå till själv. Men vi var tvungna att flytta till större, och sen dess har den egna rörelsefriheten varit begränsad. När man bor i stan kan man
inte släppa ut en sjuåring till en park själv. Och har dom inga kompisar i huset så måste man fixa lekdejter, och det görs inte hur spontant som helst.
Man kanske heller inte vill binda upp sig på att ta hand om två, eller flera, sjuåringar en hel dag. Ett par timmar känns oftast fullt tillräckligt.
Men nu var det egentligen inte det jag ville skriva om.
Det var den ultimata tristessen. Och tankarna kring depressionen.
Nu hade det varit ultimat att ha kunnat ta till någon av alla de alternativa metoderna jag testat. Nu när jag inte äter medicinen.
Men pengarna är slut. Jag har testat medial vägledning och healing, utbildning inom NLP, läst och testat olika mindset övningar, köpt coachingtimmar, varit på kurser, testat hypnosterapi på distans och börjat med Transendental Meditation.
