Ordinary Cox

Bara nu i stunden t ex så kliar det i ansiktet, i näsan, och överallt på kroppen. Jag är känslig för ljud, i a f ljud jag inte själv valt. Som den klassiska musiken i redion, de höga rösterna när mannen och dottern försöker överrösta P2 med luft-korsord, ungefär som musikkrysset på P1, fast utan korsord, och utan musik. Det var här jag valde att byta plats till baksätet.

Sitter här istället och lyssnar på sorglig musik och börjar tänka på pappa som gick bort för ett och ett halvt år sen. Börjar lyssna på spellistan jag gjorde inför hans bortgång; När löven faller med Carola, Ainbusk Singers, Sista andetaget med Jan Johansen, och nu Edda Magnasson med Monica Z-s Trubbel. Pappa gillade Monica Zetterlund, tror jag.

Igår försökte jag bada i insjön vid torpet i Sörmland. Trots att jag förstår bättre så tar rädslorna överhanden och jag kommer inte i det mörka vattnet. Vet ju inte vilka faror som lurar där, gäddor, småfiskar, vattensnokar, Storsjöodjur med mera med mera. Jag vet att sannolikheten att bli biten av en gädda är minimal och vattensnokar är räddare för mig än jag är för dom. Jag är ju inte ens rädd för snokar, men vill kanske helst inte dela badvatten med dem.

Och tror ni inte att medans jag sitter och sjåpar mig vid vattenbrynet, dottern försöker putta i mig och mannen himlar med ögonen och vägrar hjälpa till; "kolla, en orm", säger jag och pekar ca 3 meter ut i vattnet.

Jag visste det. Men som sagt, nu är jag inte rädd för snokar, så när ormen har simmat bort och försvunnit in bland stenarna vid vattenbrynet en bit bort från vår badplats sätter jag mig för att göra ett nytt försök. Då hoppar plötsligt en fisk upp i luften mindre än en meter ifrån min fot, vänder dessutom och simmar rakt mot mig. Det var en liten aborre. Som var ute efter mina tår. Jag skriker spontant till vid hoppet, med en reaktion snabb som blixten, och hoppar sen lika snabbt upp på berget i trygg säkerhet från abborren när den kommer emot mig. Dottern och mannen liknar mitt skrik vid ett avgrundsvrål, som om jag hade varit jagad av hundra monster.

Om jag kände mig löjlig? Näe, inte nämnvärt. Kanske lite. Men det är ju inte jag, det är bara mina känslor som har kommit upp till ytan med full styrka.

Och sådär håller det på. Någon som känner igen sig?

Kvällen innan fick jag panik när katten hoppade upp i sängen strax efter att jag somnat. Panik för alla fästingar han eventuellt kunde ha på sig.

Ensam fick jag bekämpa Rolles fästingar och mina demoner. Mannen bara fnyste, pluggade in hörlurarna djupare in i öronen och vände sig om för att sova vidare, mest besvärad över att jag väckt honom i mina försök att undvika den potentiella fästinghärd som den kelsjuka katten skulle kunna föra med sig.

Vad mer? Jag har fått tårar i ögonen vid flera nyhetssändningar, av både glädje och empati. Jag har gråtit till "a HandMaids tale", vilket kanske är konstigare om man inte gråter till...

Det har varit väldigt befriande med att inte styras av alla mina känslor, eller drunkna i dem. Samtidigt har jag känt mig känslokall många gånger när jag kanske borde ha känt mer. 

Nu ska jag klara mig själv, och lära mig hantera alla mina känslor. Det känns spännande. Min första utmaning är att jobba på tålamodet, för jag vill ju att min familj ska stå ut med mig. Och jag med dem.

Det är ju inte bara negativa känslor som hör sig påminda. Jag har ju också känt enorm kärlek till min familj, bara av att vara med dem och ha dem nära. Det är dom känslorna som jag tänker ska väga upp mot de mindre positiva, och hjälpa till att balansera mig.

Hej hopp, nu är vi snart framme. Vi hörs! Kommentera gärna om du funderar över något. Stay positive. Kramar